att vägra ha fel
En gång, vi kan säga att vi var ute på klubb, pratade jag med Monika och Erik.
Inget mer med det, det var dittan och dattan, det var lite skratt och lite stoj.
Sen skulle jag berömma Eriks sjal och sa till honom: "men erik, vilken fin sjal du har....purpul!"
Erik tittade på mig. Monika tittade på mig. Jag började undra om jag hade mat mellan tänderna eller om gylfen var öppen, men insåg ganska snabbt att det var "purpul" de hade hängt upp sig på.
Jag fattade ingenting. Helt och totalt övertygad om att det hette purpul och inte purpur.
2 mot 1, jag gav inte vika. Jag var salongsberusad och väldigt säker.
PURPUL!
De tittade i samförstånd på varann och fnissade. Visst jenka, purpul..jag fattar ju nu att det är helt hjärndött.
purpul?
Kommentarer
Trackback
