Jenka tänker till

Jag och min kära syster har en tävlan om vem som är den bästa fastern till vårat enda barn i syskoskaran: Ebbe.

Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska, jag orkar inte ens springa till bussen om jag ser att jag håller på att missa den. Jag ger upp så fort jag ser att någon leder över mig i vad jag än tävlar i.

Men när det handlar om Ebbe så är det totalt annorlunda.

Jag kommer att vinna.

Dock ligger jag i extremt underläge, eftersom jag geografiskt är väldigt otillgänglig.

Carro åker dit flera kvällar i veckan, vissa helger tar hon hand om Ebbe när föräldrarna är sjuka eller vill göra något annat, hon leker, hon skojar, ja man kan säga att hon är den där busiga fastern som vi alla älskade att ha när vi växte upp.

Jag kan på min höjd ringa och försöka få kontakt med Ebbe via telefonluren.

Trots detta så är jag övertygad om att när Ebbe blir lite äldre kommer han att uppskatta mig mer. Jag kommer att vara den där fastern som skickar roliga presenter, den där exotiska människan som bor långt bort och när jag kommer hem så är det fullt ös. Den där fastern som han saknar och inte hinner bli less på, den där fastern som är hemma så sällan att jag aldrig hinner misslyckas i vår relation.

<3