Jenka tänker till

Gammlia fick besök en söndag då man egentligen borde ligga bakis efter en hård med fantastisk 30års-fest.

Efter kanske 300 meter känner jag att ville bryta ihop.

Traumatiska minnen gjorde sig påminda.

För jag har ju i ärlighetens namn aldrig kunnat identifiera mig med att sporta eller att träna, trots att det varit en ganska stor del av de senaste åren.

Plågsamma minnen från när man var liten och tvingades åka skidor i grupp i skolan och VA KUL MED LILLA VASALOPPET!!!!!! När alla hetsar en i hasorna, UR SPÅR UR SPÅÅÅR!!

Det enda man fick göra var ju att stå utanför det där förbannade spåret och se alla hurtiga ungar glida förbi en.

Jag hörde skrik i mitt huvud, jag hörde flås och jag kände samma ångest och misslyckande som jag gjorde när jag var en knubbig liten knodd som försökte vara duktig på gympan.

Men jag kämpade på igår. Jag tänkte, fan det är ju 10 år sen, släpp det. Get over it.

Men ekot av UR SPÅR!!!!!!! blev lite för mycket så jag skrek till jens att jag skulle ge upp, gick ur spåret och började lipa. Som en liten unge, hotade att jag skulle ta av mig skidorna och gå tillbaka och aldrig mer återvända.

Jävla skitsport.

Men pedagogisk som han är stakade han sig tillbaka i fel åkriktning, höll om mig och berättade om hur jag skulle klara av att åka hela varvet (som för övrigt bara var futtiga 2km), sen skulle tekniken komma och allt skulle bli lättare. Att jag inte var den jag var för 10 år sen, att vi inte behöver åka klart men att jag skulle vara glad och nöjd om vi gjorde det. Att vi kunde åka sakta, bara vi tog oss runt. Att han också hade ont i hela kroppen trots att han sportat sen han föddes.

Jag tog mitt förnuft till fånga, gick från att vara 10 till att vara 25 och kämpade mig hela varvet runt.

Imorse tog jag mina skidor och åkte varvet 2 gånger själv.

Jag vinner!